En påbörjad resa

Efter två dagar i Göteborg och på en intressant samt givande kurs i presentationsteknik, sitter jag nu på tåget hem. Jag läser en föräldrartidning och artiklar om graviditet, förlossning samt hur man ska få kärleken att blomstra under graviditeten men även efter. Hittills har jag inte känt mig så mycket mer känslosam än jag annars är, men idag på tåget hem till kärleken och läsandes dessa artiklar så känner jag hur tårarna tränger fram, jag pressar tillbaka dem och tänker att ” jag kan ju inte gråta här, mitt bland dessa okända människor”. Än så syns det inte så tydligt att jag har ett liv i magen. Det syns om jag har tajta tröjor på mig, men nu har jag en blus som man kan ha en lite större mage i utan att det syns. De andra resenärerna hade nog undrat varför jag gråter och kollat konstigt eller medlidande på mig. Om magen hade varit större kanske de hade haft en större förståelse. De flesta vet nog eller förstår att hormoner och känslorna svallar väldigt när man väntar barn.

Tiden framför oss känns spännande och utmanande samtidigt som det just nu känns overkligt. Jag kan tänka mig att allt blir mer verkligt när vi går på ultraljudet och magen blir större och när vi får känna det lilla livet röra på sig i magen.

Jag drömmer mycket och osammanhängande. Både roliga och konstiga drömmar, men även otäcka och otrevliga drömmar smyger sig in. Jag avfärdar dem ganska snabbt och påminner mig om att det bara är drömmar.

Jag känner mig känsligare och mer hemmakär. Vill helst inte sova borts eller resa bort längre dagar utan M. Vill ha honom vid min sida mest hela tiden. Han är en extra stor trygghet och stabil punkt just nu. Han är väldigt stöttande och förstående, tar mina dåliga dagar med ro och håller om mig när jag behöver det som mest. Ibland skrattar han åt mina tokigheter, som har blivit ännu tokigare tror jag sedan livet började växa inom mig J Vi skrattar förvisso mest tillsammans över dem.

Vi har redan börjat fundera på namn och har några förslag, men några till skadar inte utifall de inte passar. Vi kan ju hinna ändra oss också, det är ju trots allt ca 6 månader kvar tills underverket gör entré.

Jag ser med förtjusning fram emot att få börja familjelivet med min älskade M och vårt kärleksbarn.

/A